Nattskräck
Mindre roligt när jag insåg att det bara var två timmar tills jag skulle upp och jobba... :(
Som vanligt när han blir sån så skriker han hysteriskt och är inte vaken, vi kan inte röra honom, inte prata med honom och absolut inte trösta honom på något sätt.
Man känner sig ganska maktlös när man inte kan hålla honom och trösta så det blir bättre.
En period sprang han till och med ut ur rummet skrikandes när vi rörde honom.
Jag har många gånger tänkt ringa BVC och fråga vad det är, men det har alltid lugnat sig efter några nätter och vi har ofta trott att han bara haft mardrömmar.
Idag ringde jag dock, jag kände att jag måste ha en förklaring till varför detta händer.
Sköterskan jag pratade med sa att detta med all sannolikhet var något som heter "nattskräck" eller parasomni.
Hon rådde mig att läsa mycket på internet om nattskräck och även kontakta BUP för råd och tips om det inte blir bättre eller om vi känner oss osäkra.
Såhär stod det på growingpeople.se:
"Nattskräck, som förekommer hos cirka 5% av alla barn, präglas av intensiv skräck, till skillnad från sömngång. Föräldern väcks av ett plötsligt, isande skrik från barnet som är skräckslaget och okontaktbart. Under en nattskräcksattack, men också vid agiterad sömngång, kan barnet rusa runt planlöst och riskerar att skada sig. Se därför till att rummet är säkert så att barnet inte kan göra sig illa. Både attacker av sömngång och nattskräck varar vanligen cirka 10-20 minuter, men upphör spontant genom att barnet somnar om. Efterföljande morgon minns barnet sällan händelsen. Barn som vaknar ur en nattskräcksattack återger ibland vaga minnesbilder av ospecificerad skräck. Dessa minnesbilder saknar den detaljskärpa som är typisk för en mardröm."
På eckerberg.se hittade jag lite mer info:
"Nattskräck är en gammal benämning på ett av många tillstånd som kan inträffa och fortgå under pågående sömn. Dessa kallas med en samlingsbeteckning parasomnier (latin för ”nära sömn”).
Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Det kan prata, smacka, dunka, klappa, går ofta upp ur sängen och det värjer sig mot närmanden. Barnet beter sig förvirrat.
Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden.
Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.
Attackerna kommer oftast i slutet av just den första djupsömnperioden (ofta cirka två timmar efter insomnandet), när hjärnan skall koppla om till ytligare sömn. Det tycks som om hjärnan har svårare att göra denna omkoppling på ett normalt sätt ju längre djupsömnperioden varat.
Det är alltså större risk för en attack om barnet varit mycket i farten på dagen eller sovit dåligt eller för litet föregående natt. Har man sömnbrist att ta igen får man nämligen mer djupsömn i början av natten.
Det finns en klar ärftlighet för denna typ av parasomnier. Typiska nattskräcksattacker i 3-4-årsåldern är som regel lätta att känna igen. Men de kan debutera redan under spädbarnsåret och är då svårare att skilja från vanliga uppvaknanden. Några tecken som bör leda misstankarna till parasomnier är:
- att barnet inte ger fullgod kontakt när det ”vaknar” och att det värjer sig mot att tröstas
- att ”uppvaknandet” kommer en och en halv till två timmar efter insomnandet
- att någon förälder eller syskon haft nattskräck eller gått i sömnen som barn
Förvirringstillstånd och nattskräcksattacker är helt ofarliga. Även om barnet verkar skräckslaget upplever det ingen rädsla. Det upplever ingenting. De delar av hjärnan där upplevelser bildas är nämligen inte i funktion. De delarna sover fortfarande djupsömn till skillnad från andra delar av hjärnan.
Det bästa man kan göra som förälder är att just inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas.
Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).
Det är inga psykiska fel på barn som ofta har nattskräck eller andra parasomnier. Det beror inte på att barnet har det dåligt på något sätt. Det beror på en ärftlig benägenhet att reagera på detta sätt under en viss fas av hjärnans utveckling. Särskilt när man har fått för litet sömn."
Jag hoppas att detta inlägget kommer hjälpa andra som upplever att deras barn har samma problem. Jag visste själv inte vad det var som hände med Ludvig, men efter att ha läst lite förstår jag bättre vad jag ska göra när det inträffar.
